Microbistånd i särklass

I veckan kunde man i Gotlands Tidningar läsa om de gotländska konstnärerna Helena Andreeff och Staffan Laurin och deras aktiviteter i Luang Prabang i Laos. De har själva varit aktivt skapande och verken visas på en utställning där. Samtidigt har de stöttat och hjälpt de lokala konstnärerna att utvecklas, t ex med att bygga en ny ugn där bykonstnärerna kan bränna sina lerkrukor m.m. Helena och Staffan bjuder på sin kompetens samtidigt som de lokala förhållandena ger dem anledning till att reflektera över deras eget konstnärskap. En underbar winwin-situation! Ömsesidig utveckling i microformat. Jag tror att bistånd i det formatet ger ett otroligt mycket mera konkret och bestående resultat än många av de stora biståndssatsningarna i mångmiljonklassen, där pengar lite då och då hamnar i totalt fel fickor. Vad skulle hända om staten årligen via någon lämplig partner, MR-fonden t ex, satsade på tusen så'na här småprojekt och strök ett eller två av dom stora? Vågar någon prova? Jämför med vad microlånen betytt.