söndag 21 mars 2010
Microbistånd i särklass
I veckan kunde man i Gotlands Tidningar läsa om de gotländska konstnärerna Helena Andreeff och Staffan Laurin och deras aktiviteter i Luang Prabang i Laos. De har själva varit aktivt skapande och verken visas på en utställning där. Samtidigt har de stöttat och hjälpt de lokala konstnärerna att utvecklas, t ex med att bygga en ny ugn där bykonstnärerna kan bränna sina lerkrukor m.m. Helena och Staffan bjuder på sin kompetens samtidigt som de lokala förhållandena ger dem anledning till att reflektera över deras eget konstnärskap. En underbar winwin-situation! Ömsesidig utveckling i microformat. Jag tror att bistånd i det formatet ger ett otroligt mycket mera konkret och bestående resultat än många av de stora biståndssatsningarna i mångmiljonklassen, där pengar lite då och då hamnar i totalt fel fickor. Vad skulle hända om staten årligen via någon lämplig partner, MR-fonden t ex, satsade på tusen så'na här småprojekt och strök ett eller två av dom stora? Vågar någon prova? Jämför med vad microlånen betytt.
måndag 15 mars 2010
Det goda samhället
Visst är det något vi alla egentligen eftersträvar - det goda samhället där alla mår bra och kan känna sig trygga, älskade och sedda för den person var och en är. Olika men tillsammans en helhet.
Är det dit vi är på väg? Knappast! Vi lever i ett offentligt vardagsrum. Vi som bloggar bidrar i allra högsta grad till det - men vi uppträder under eget namn och får stå för våra synpunkter och värderingar. De kommentarer på nätet som är möjliga att göra under signatur står för något helt annat. Trampar man över det som den webbansvarige anser utgöra en etisk gräns, stängs signaturen av. Men samma person kan direkt komma tillbaka under ny signatur. Och bli utkastad igen och igen och igen.
Det som gör mig mest ont är det som kallas "guilt by association" dvs bekanta som helt plötsligt inte vet hur de ska förhålla sig när drevet går. Jag har stött på det många gånger nu i helgen. Personer som tittar bort när vi möts, inte vet hur de ska förhålla sig, som om jag vore pestsmittad.
Lennart Koskinen och jag framställs nu som giriga, ohederliga m.m.m. Och de får hjälp av GA's spalt med publicering av inlägg. En av de deviser jag själv levt och lever efter är att aldrig säga mer OM någon än jag är beredd att säga direkt TILL vederbörande. En person som jag var mycket negativ till och som i sin tur verkligen tyckte illa om mig för min uppriktighet, sa ett antal år efter han lämnat sin tjänst: "Du var den enda som var ärlig mot mig. Allt det andra sa att Du hade sagt om mig, hade Du redan sagt direkt till mig. Dom andra smajlade mot mig och pratade skit bakom min rygg" Det bär jag med mig än idag, trots att 15 år gått.
Är det dit vi är på väg? Knappast! Vi lever i ett offentligt vardagsrum. Vi som bloggar bidrar i allra högsta grad till det - men vi uppträder under eget namn och får stå för våra synpunkter och värderingar. De kommentarer på nätet som är möjliga att göra under signatur står för något helt annat. Trampar man över det som den webbansvarige anser utgöra en etisk gräns, stängs signaturen av. Men samma person kan direkt komma tillbaka under ny signatur. Och bli utkastad igen och igen och igen.
Det som gör mig mest ont är det som kallas "guilt by association" dvs bekanta som helt plötsligt inte vet hur de ska förhålla sig när drevet går. Jag har stött på det många gånger nu i helgen. Personer som tittar bort när vi möts, inte vet hur de ska förhålla sig, som om jag vore pestsmittad.
Lennart Koskinen och jag framställs nu som giriga, ohederliga m.m.m. Och de får hjälp av GA's spalt med publicering av inlägg. En av de deviser jag själv levt och lever efter är att aldrig säga mer OM någon än jag är beredd att säga direkt TILL vederbörande. En person som jag var mycket negativ till och som i sin tur verkligen tyckte illa om mig för min uppriktighet, sa ett antal år efter han lämnat sin tjänst: "Du var den enda som var ärlig mot mig. Allt det andra sa att Du hade sagt om mig, hade Du redan sagt direkt till mig. Dom andra smajlade mot mig och pratade skit bakom min rygg" Det bär jag med mig än idag, trots att 15 år gått.
lördag 13 mars 2010
När drevet går
Naturligtvis bör jag också kommentera det drev som nu går mot framförallt mig men där också Lennart Koskinen får sin släng av sleven i Gotlands Allehanda. Sakfrågan om att göra det möjligt att raskt skapa en Östersjöplattform för Gotland på kulturområdet är de intresserade av. Det tar Gotlands Tidningar däremot upp.
När jag går in i något, så innebär det att jag engagerar mig och vill att det ska bli resultat. Och jag har väl lyckats åstadkomma ett och annat i mitt drygt 60-åriga liv. Om man sticker ut hakan, så innebär det också att man får fiender. Jag uppskattar de motståndare som rakt framifrån går emot mig och tar en rak diskussion eller verbal fajt. Och jag avskyr att man agerar bakom ryggen på mig. Det är dessa som gör mig djupt illa i sin systematiska strävan att skada mig som person. Det är också de som får mig att överväga att lägga min energi någon annanstans. När personer inom kyrkan agerar så, har det också lett till en troskris för mig - kan jag tillhöra en kyrka som tyst låter det vara så?
Det finns en handfull personer som gång efter annan försöker göra livet surt för mig. Tack och lov har jag vänner som varnar mig. En person har utlovat att göra allt vad som står i hans/hennes makt för att fälla mig och göra livet till ett helvete för mig. Han/hon har jobbat på det i tre år nu. Naturligtvis har det inte framförts direkt till mig, men väl till ett antal andra som berättat.
Jag har fått ta emot anonyma hotbrev. Det senaste var av en sådan dignitet att jag lämnade det till polisen.
Och varför vill jag då kämpa vidare? Ja, det kan man fråga sig. Kärlek till Gotland och positiva tillrop om att jag behövs i det gotländska samhället, är väl det enda svar jag kan ge. Därtill min totala motvilja mot att de som vill ont eller sitter hemma och gnäller utan att själva göra något, ska vara de som får styra och dominera.
Men tack, ni alla mina vänner, för att ni finns och att jag både får skratta och gråta tillsammans med er!
När jag går in i något, så innebär det att jag engagerar mig och vill att det ska bli resultat. Och jag har väl lyckats åstadkomma ett och annat i mitt drygt 60-åriga liv. Om man sticker ut hakan, så innebär det också att man får fiender. Jag uppskattar de motståndare som rakt framifrån går emot mig och tar en rak diskussion eller verbal fajt. Och jag avskyr att man agerar bakom ryggen på mig. Det är dessa som gör mig djupt illa i sin systematiska strävan att skada mig som person. Det är också de som får mig att överväga att lägga min energi någon annanstans. När personer inom kyrkan agerar så, har det också lett till en troskris för mig - kan jag tillhöra en kyrka som tyst låter det vara så?
Det finns en handfull personer som gång efter annan försöker göra livet surt för mig. Tack och lov har jag vänner som varnar mig. En person har utlovat att göra allt vad som står i hans/hennes makt för att fälla mig och göra livet till ett helvete för mig. Han/hon har jobbat på det i tre år nu. Naturligtvis har det inte framförts direkt till mig, men väl till ett antal andra som berättat.
Jag har fått ta emot anonyma hotbrev. Det senaste var av en sådan dignitet att jag lämnade det till polisen.
Och varför vill jag då kämpa vidare? Ja, det kan man fråga sig. Kärlek till Gotland och positiva tillrop om att jag behövs i det gotländska samhället, är väl det enda svar jag kan ge. Därtill min totala motvilja mot att de som vill ont eller sitter hemma och gnäller utan att själva göra något, ska vara de som får styra och dominera.
Men tack, ni alla mina vänner, för att ni finns och att jag både får skratta och gråta tillsammans med er!
Vilka politiker vill medborgarna ha?
Nu var det ett tag sedan tiden medgav att jag satte mig ner och skrev. Det har varit sena kvällar med jobb och jag har varit bortrest och på så sätt har dagarna rusat iväg.
Nu är det nomineringstider i samtliga partier. Över hela landet. Och man kan fråga sig vilken typ av företrädare partierna resp väljarna vill ha.
Att moderaterna haft provval i Stockholm som vållat rabalder, torde inte ha gått någon förbi. Jag är glad att vi här på Gotland valde bort provvalet vid förra årets förbundsstämma. Det är svårt att se att de som nyttjar den möjligheten skulle vara ett representativt urval för hela väljarkåren.
Provval eller inte, så är det i alla fall någon form av nomineringskommitté/valberedning som i varje parti lägger fram ett förslag som sedan stöts och blöts på ett medlemsstämma. Och vilka är det då som vinner partiernas gehör? De som är snälla och beskedliga och i allt går i partiets ledband? De som är djärva och drivande? Tycker medborgarna på valdagen detsamma som partiföreträdarna?
Jag vill ta ett exempel från ett annat parti i en annan del av landet:Sven-Erik Bucht, socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Haparanda. Han har nu beslutat att kandidera till riksdagen. Det torde finnas få kommunpolitiker som varit så framgångsrika som Sven-Erik. Den utveckling han har skapat i Haparanda är outstanding: IKEA. ytterligare shoppingcentra, samverkan med Tornio betr brandkår, skola, bandylag m.m., profilering av HaparandaTornio som en destination med gemensam logga. Naturligtvis hade inte det här lyckats om han hört till den beskedliga och försiktiga typen. Sven-Erik har varit en entreprenör av sällan skådat slag inom politiken, ofta vågat gå på tvärs mot etablissemanget, vågat vara obekväm, fått ta mycket skit - men han har presterat något, skapat utveckling, satt Haparanda på kartan. När han då vill kandidera för Norrbotten till riksdagen, så borde partiet i mina ögon, göra vågen. Men icke! Sven-Erik står inte på valbar plats på riksdagslistan, utan får förlita sig till personvalet. För mig helt okända namn står före honom. Trots att jag "slarvläser" såväl Haparandabladet som NSD på nätet så har jag aldrig uppmärksammat en del av dem Det ska bli intressant att följa slutresultatet efter valdagen.
Allra intressantast blir det så klart att se vad gotlänningarna vill. Jag kandiderar såväl till riksdagen som kommunen och är för första gången beredd att ta på mig ett heltidsuppdrag inom politiken och släppa allt annat - om gotlänningarna vill det.
Nu är det nomineringstider i samtliga partier. Över hela landet. Och man kan fråga sig vilken typ av företrädare partierna resp väljarna vill ha.
Att moderaterna haft provval i Stockholm som vållat rabalder, torde inte ha gått någon förbi. Jag är glad att vi här på Gotland valde bort provvalet vid förra årets förbundsstämma. Det är svårt att se att de som nyttjar den möjligheten skulle vara ett representativt urval för hela väljarkåren.
Provval eller inte, så är det i alla fall någon form av nomineringskommitté/valberedning som i varje parti lägger fram ett förslag som sedan stöts och blöts på ett medlemsstämma. Och vilka är det då som vinner partiernas gehör? De som är snälla och beskedliga och i allt går i partiets ledband? De som är djärva och drivande? Tycker medborgarna på valdagen detsamma som partiföreträdarna?
Jag vill ta ett exempel från ett annat parti i en annan del av landet:Sven-Erik Bucht, socialdemokratisk kommunstyrelseordförande i Haparanda. Han har nu beslutat att kandidera till riksdagen. Det torde finnas få kommunpolitiker som varit så framgångsrika som Sven-Erik. Den utveckling han har skapat i Haparanda är outstanding: IKEA. ytterligare shoppingcentra, samverkan med Tornio betr brandkår, skola, bandylag m.m., profilering av HaparandaTornio som en destination med gemensam logga. Naturligtvis hade inte det här lyckats om han hört till den beskedliga och försiktiga typen. Sven-Erik har varit en entreprenör av sällan skådat slag inom politiken, ofta vågat gå på tvärs mot etablissemanget, vågat vara obekväm, fått ta mycket skit - men han har presterat något, skapat utveckling, satt Haparanda på kartan. När han då vill kandidera för Norrbotten till riksdagen, så borde partiet i mina ögon, göra vågen. Men icke! Sven-Erik står inte på valbar plats på riksdagslistan, utan får förlita sig till personvalet. För mig helt okända namn står före honom. Trots att jag "slarvläser" såväl Haparandabladet som NSD på nätet så har jag aldrig uppmärksammat en del av dem Det ska bli intressant att följa slutresultatet efter valdagen.
Allra intressantast blir det så klart att se vad gotlänningarna vill. Jag kandiderar såväl till riksdagen som kommunen och är för första gången beredd att ta på mig ett heltidsuppdrag inom politiken och släppa allt annat - om gotlänningarna vill det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
